Att hitta sitt rätta element

Jag tror att vi alla har en plats och en mening. Innan vi hittar vårt rätta element kommer vi inte att känna oss hela.  Det finns många sätt det kan visa sig på t ex. missbruk av olika typer. 
När jag gick i gymnasiet lärde jag känna en kille i Märsta. Han var ganska stökig. Senare hörde jag på omvägar att han börjat missbruka heroin. Tråkigt tyckte jag  men det är inget jag funderat mer över. Inte förrän jag för några år sedan träffade honom utanför mitt hus.

Det visade sig att han en dag följt men en av hans missbrukar vänner till pingstkyrkan. Inte för att han trodde på Gud utan för att han blev ombedd att följa med.  Den upplevelsen förändrade hans liv. Han återvände till kyrkan utan sin vän. Han insåg att inte längre behövde heroinet så han slutade. Han berättade för mig att det inte var helt enkelt. Han hade en fruktansvärd abstinens men han klarade av det. För han hade hittat Gud.
Genom pingstkyrkan har han varit på missionsresor. Han har predikat. Han tror på mirakel. Jag tycker att det är helt underbart. Han har hittat sitt rätta element. Skälet till att jag träffat honom utanför mitt hus är för att han jobbar som personlig assistent åt en kille som bor i samma område som mig.
Det var länge sedan jag träffade honom och jag har ingen aning om varför jag kom att tänka på honom i natt.

Jag har länge undrat var meningen med mitt liv är. Tomrummet inom mig har gjort sig till känna sista tiden genom ångest som bland annat har lett till sömnlösa nätter med mycket grubblande. Jag tror att ångesten kommer att försvinna när jag hittar min plats. Den här platsen jag talar om är ingen plats man kan gå till utan mer en sinnesstämmning. Det låter bättre på engelska: ”state of mind”. Det handlar om en inre resa. En upptäcksfärd i mig själv.
Till hjälp just nu har jag ett 5-årigt sto som varje dag hjälper mig att lära känna mig själv bättre genom sin envishet. Men det handlar inte bara om att lära känna mig själv bättre utan också  att vidga mitt medvetande och se saker på ett annat sett än jag gjort tidigare. Först då kommer jag att kunna leva mitt liv fullt ut. Först då kommer jag att kunna använda mig av min fulla potential. Först då blir jag jag!!

Jag är så jävla klantig

Idag skickade jag iväg några jobbansökningar. Jag fick direkt svar på en av dem. Svaret löd:

Hej Kamilla!
Tack för din roliga och kreativa ansökan.
Blablabla blablabla
Vad tycker du om vår sajt?
Vad skulle du vilja ändra på?

Ok, tänkte jag. Jag går in på deras hemsida och kollar läget. Den var tråkig och inte särskilt användarvänlig. Jag skrev vad jag tyckte och några konstruktiva idéer.
När jag skickat iväg svaret var jag jättenöjd med mig själv. Tyvärr kom jag på att jag kollat på fel sajt. Jobbet gällde en sajt som heter drömresan.se som ingår i A-lotteriet. Jag gav kritik på A-lotteriets hemsida inte drömresans. Fy fan va pinsamt. Hur dum får man vara egentligen?
Jag lär ju knappast få det jobbet.
Funderar på om jag ska skriva ett nytt mail och berätta att jag är medveten om mitt fel och sedan skriva vad jag tycker om drömresans sajt.
Räknas jag som stalker då??

Vad ska det bli av mig?

Jag har funderat på hur jag vill att mitt framtida liv ska se ut. Jag har inte haft någon aning om vad jag vill jobba med, vart jag vill bo och hur mitt privatliv ska se ut. Egentligen har jag inte tagit mig tid att reflektera över detta förrän nu.
Nu har jag bestämt följande:
Jag ska jobba som webbdesigner/projektledare. Först anställd på ett större företag och sedan starta eget.
Så länge jag inte har barn vill jag bo i stan och om jag skaffar familj vill jag flytta ut på landet.
På fritiden är det hästar som gäller.

Som en god vän sa till mig i telefonen idag: ”Det kanske blir något av dig till slut….”

A tribute to my mom

Jag älskar min mamma. Hon ställer alltid upp på mig när jag behöver. Det är inte alla som har turen att ha en mamma som min. Men jag har inte alltid känt så här. I mina tidiga tonår skämdes jag över min mor. Hon fick inte gå bredvid mig när vi var ute och handlade eller skulle någonstans. Nu skäms jag för hur jag behandlade henne.

När jag föddes var min mamma bara 17 år. Hon gav mig en ganska fri uppfostran. Jag fick styra och ställa ganska mycket själv inom vissa gränser. Nu i efterhand säger hon att hon ångrar att hon inte gav mig stramare ramar. När hon kom på det var det för sent. Jag hade redan så mycket luft under vingarna att jag lyfte och flög ut i den stora världen. Då var jag 15 år gammal. Jag flyttade omkring i många år. Under kortare perioder bodde jag hemma. Mamma flyttade till en mindre lägenhet. Och jag fick min första lägenhet.

Sedan dess har min mamma ställt upp på mig så många gånger att jag inte kan räkna dom.

1997 led jag av panikångest. Under denna tid fick jag flytta hem till min mamma som såg efter och stöttade mig. Utan henne hade jag inte klarat mig igenom ångesten.
Alla ekonomiska bidrag jag har fått genom åren. Stora som små. En del har jag betalat tillbaka och andra har hon sagt att jag inte behöver bry mig om.
Och sist men inte minst alla gånger som jag har ringt när jag mådde dåligt och hon kom cyklandes hem till mig för att lugna och trösta mig.
Jag tror att min mamma har dåligt samvete för att hon inte var hemma så mycket när jag var yngre. Hon pluggade datalogi och matematik på högskola. Det blev många sena kvällar för henne och jag fick klara mig själv efter fritids.

Det absolut bästa av allt med min mamma är att hon alltid tror på mig. Nu menar jag inte att hon tror på allt jag säger utan att hon tror på att jag kan. Hon tror att jag kan göra det jag bestämmer mig för att göra och hon stöttar mig. Är det inte fantastiskt?

Jag är tacksam för att jag fick just den här mamman…..

Min nya CV är grym!!

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med min skrivlust. Den har tagit semester.

Senaste dagarna har jag suttit och filat på min CV. Den blev faktiskt riktigt bra. Inte som alla andras. Här är ett smakprov:

 

Drömjobb: webbdesigner

Mina andra drömmar
Drömboende: Djurgården eller Drottningholm slott. Bor i en trea på 6:e våningen i Upplands Väsby.
Drömbil: Audi S5 eller Q7. Kör dock en Hyundai Atos.
Drömresa: Tonga, en ö i Stilla havet där solen går upp först.

Favoriter
Favoritmat: Husmanskost, men gillar INTE pannkakor.
Favoritglass: Tip Top, om den inte finns går det bra vilken som helst. Alla glassar är goda.
Favorithäst: Min egen! Jag har ett fem årigt busfrö som jag någon gång vill tävla på.

Kul att veta
Jag har dansat både flamenco och orientalisk dans.
När jag var liten låste jag fast mig själv med ett slanglås.
Skrev mitt första program i Basic när jag var 11 år. Kopierade egentligen koden ur en av min mammas skolböcker och gjorde om den till min egen. Detta var på 80-talet.

 

Vad tycker ni? Visst är den lite annorlunda. Hoppas att det är någon reklambyrå som nappar. Jag hatar att inte ha något att göra. Fast det är inte så att jag sitter sysslolös hemma som det kanske låter. Jag hittar på massor med saker på dagarna.

Problemet är jag inte känner att jag gör någon direkt nytta. Jag vill känna mig behövd. Jag känna att jag har en mening, ett sammanhang. Alltför länge har jag stått utanför samhällets portar och inte kommit in. Jag har inte velat komma in. Nu vill jag in. Jag vill tillhöra samhället och dra mitt strå till stacken.

Det är dags att plocka upp där jag slutade för 7½ år sedan.

Är du ett fyllesvin??

Det måste finnas någon gräns för hur full man får vara vid olika tillfällen.

Hur full vara på en firma fest? Får man vara mer berusad om man är chef eller måste man föregå med ett gott exempel? Jag har hört att det brukar gå riktigt vilt till på Arlandas personalfester! Tydligen flera som får minnesluckor.

Hur är det med familjeträffar? Hur full får man vara där? Familjen är ju ändå dem som ska stå en närmast. Där måste man väl få bli riktigt packad?

Om man går på middag i stan med stalltjejerna/killarna? Man känner ju varandra bara i stallet. Får man vara så full att ögonen går i kors och man sluddrar när man talar?

Men om man sitter hemma hos en väninna och har tjejkväll? Då måste man väl kunna få bli så där riktigt aspackad att man har massa djupa diskussioner som oftast inte går ut på något alls och att man till slut bara pratar om allt elände som livet består av. Eller?

När jag var yngre tyckte jag att det var helt ok att vara full som en alika och inte komma ihåg vad man sagt när man vaknar dagen efter. Så här i efterhand är jag glad att jag har överlevt min vilda ungdom utan större men.
Nu tycker jag aldrig att det är ok att vara aspackad. Salongsberusad duger gott och väl i alla situationer.
Då är frågan vem eller vad som bestämmer när du är ”salongs” och när du är riktigt full.
Vart drar man gränsen? När är man ett riktigt fyllesvin??

Vad betyder familj?

Familj är inom sociologin en grupp av individer som förenas genom släktskap. Detta släktskap är ärftligt, men kan även utsträckas till att omfatta juridiska förhållanden, som till exempel giftermål, partnerskap eller adoption.

Familj kan betyda olika saker för olika personer. För mig betyder familj trygghet. När jag tänker på min familj så tänker jag först och främst på min mor som jag är uppvuxen med. Min familjebild är mamma-dotter.

Egentligen har jag en väldigt stor familj. Jag har 6 syskon på min pappas sida. Jag har inte växt upp med någn av dem och jag har inte alltid haft kontinuerlig kontakt med dem. Största delen av mitt liv har jag inte haft någon kontakt med dem alls. Ibland ser jag deras gemenskap och önskar att jag hade en liknande men hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag alltid att vara lite utanför.
För dem är det naturligt att vara flera. Att vara en stor familj.